Min pizzabagare - en vardagshjälte!
Idag kände min kropp och själ sina begränsningar vilket ledde till hemgång efter lunch och en liten middagslur på det.
Tanken var att vila min trötta lekamen på soffan i en halvtimme. Men kroppen ville annat och 3 timmar senare slog jag yrvaket upp mina ljusblå. Tidpunkten för middag hade överskridits med råge och det kryddstekta kotletterna med auberginedipp var inte att tänka på. Det fanns endast en sak att göra ...
- Pizza House!
- Hej! jag vill beställa ...
Därefter följer en lång harang med lägga till och dra ifrån, sideorders mm, mm.
Döttrarna vill ha en Rossi, minus skinka, minus lök, plus tomat med sås bredvid ...
Mitt påpekande att resultatet blev en annan pizza på menyn var tydligen inte intressant, det skulle vara Rossi.
Det var inte läge att argumentera ...
Vår sympatiske pizzabagare lät som vanligt inte ett dugg besvärad utan upprepade tålmodigt varje ingrediens jag nämnde följt att ett glatt: javisst!
- Minus lök.
- Minos lok, javiist!
- Minus skinka.
- Minos sinka, javiist!
- Valkommen tio minote, kvart!
En kvart senare släpar sig en, fortfarande yrvaken, hungrig gestalt in på pizzerian.
- Aloo mannen, läget på dej?
- Pizza klar, do ta sallad på sylskåp o klobba till dom flicka!
Att jag aldrig någonsin brytt mig om att ta sallad och att töserna för länge sedan vuxit ifrån godisklubborna är inget som bekymrar den glade bagare.
Leende går jag mot bilen och avger ett löfte till mig själv.
Nästa gång ... Nästa gång ska jag berätta för min bagare att han inte bara gör fantastiska pizzor utan även är en glädjespridare av stora mått. Det ska jag göra!
